I går (lördag) genomfördes den 8:e tourtävlingen, av totalt 10. Den här gången var det dags för 9,2 km tempocykling i Julita. Det var en lång raka med lite lättare lutmanar bara, men det var dock en konstig motvind som gjorde det väldigt tungt de sista 2 km. Jag har aldrig tidigare kört en så kort distans och dessutom försöka maxprestera. Det var tufft! Väldigt tufft! Hellre kör jag hårt 3-4 mil än maxar knappt 1 mil för det var betydligt jobbigare än man kan tro... men säkert nyttigt att testa på. Vi var drygt 30 startande tror jag och alla startade med 1 minuts intervall. Jag startade som tionde "man". Ingen kom omkörandes iaf och in i mål kom jag på tiden 16:07 vilket ger en snittid på ca. 34km/h tror jag. Lite intressant här är ju att jag hade 35 i snitt i maj när vi körde 29 km tempolopp... hur som helst räckte min tid till en seger med 1 minuts marginal.
 Vet inte om gårdagens kräftskiva bidragit till den relativt låga snittiden kanske Haha!? 
På vägen hem efter loppet var jag nog lite tankspridd... jag körde in på min gata och svängde in för att parkera under carporten precis som vanligt men då smällde det till! Just j****!!! Cykeln på taket! det var den cykeln tänkte jag och klev ur bilen för att se förödelsen... carporten var helt förstörd och hela ställningen hade tippat fram en aning. Det låg plastsplitter från taket över hela framrutan och en planka hamnade som en duns på biltaket... men cykeln såg bra ut, inte en repa! Men när jag sedan plockade ner cykeln såg jag att bromsbeläggen hade blivit mosade men det var ju inte så farligt trots allt.
Efter loppet var det dags att svira om för lite 30årsfest i Norrköping. Men det blev en lugn tillställning för min del då även söndagen skulle bjuda på tävling, men den här dagen var det terränglöpning i Bie som stod på schemat. Jag vaknade upp söndagmorgon med magont och kände mig tröttare än vanligt, ingen vidare bra start! Jag bestämde mig för att genomföra tävlingen iaf och åkte till bie för att hämta ut nummerlapp och köra lite lätt uppvärmning för att känna av med magen. Det kändes okej! Vid startsignal rusade alla iväg och jag hakade på... efter 2 km fick jag dra av lite på tempot för att komma in i mitt eget tempo (blir så lätt att man dras med i andra snabbare löpares tempo). Jag hörde ett flåsande i nacken av Anders från klubben de första 3 km men sen gick han om mig och jag flåsade honom i nacken under de kommande 3 km... så turades vi om att "dra" varandra hela loppet. Vi är väldigt jämna i både cykling och löpning och det brukar alltid bli en fight oss emellan om placeringarna. Sista 500 metrarna innan mål drog han ifrån mig idag men jag kände mig ändå rätt säker att ta hem vinsten i damklassen då ingen syntes till när jag slängde ett öga bakåt så det gjorde inget. I skrivande stund har inga resultat publicerats men fick höra att min tid landa på dryga 43 minuter vilket jag är supernöjd med på 10 Km terräng! 
 
Jag känner mig lite som hjälte som räddat världen eller gjort någon typ av jätteprestation med tanke på all uppmärksamhet och alla hyllningar jag fått av min familj, mina vänner, mina kollegor, min chef, klubbkompisar, på fb, instagram, bloggen, i tidningen och till och med från människor jag mött som jag inte har en aning om vilka de är! Tack så jättejättejättemycket! Samtidigt som det är kul att få positiv respons på något man lyckats bra med så blir jag lite generad och har svårt att ta till mig den... Visst det är väl häftigt att ha genomfört en ironman men jag trodde inte det var sååå stort i andras ögon. Inte i mina ögon heller.

Mina fina vänner överraska mig dagen efter tävlingen med lunch, tårta och blommor - blir så överväldigad! Och jag är så glad att min mamma var på plats i Kalmar och hejade på mig då hon har noll intresse för sport annars, det betyder så mycket att de som står mig närmast stöttar och peppar mig! Det eldar på min motivation ytterligare.
 
 
Så här en vecka senare, eller egentligen redan på söndagen - dagen efter tävlingen, så har det känns väldigt tomt! Som att jag förlorat någon eller något. Jag har klurat lite på vad det är som saknas och börjar tro att det handlar om själva målet. Något jag strävar mot. Ironman har trots allt varit mitt stora mål under nästan 10 månader! Vad ska jag göra nu då!? Jag tyckte att Ironman var kul och jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det (om någon frivillig plöjer bort sjögräset i kalmarsund). Och det vore passande att dessutom satsa på att köra igen redan nästa år (2018) då det är jättemånga från min klubb som satsar på det. Kul med gemensakpen!
Men om jag skulle kör det igen så kommer jag inte ha som målsättning att "ta mig runt" som var min "officiella" målsättning i år med tanke på att det var första gången. Nej, då vill jag kapa 1 h av tiden ungefär... 10:30 vore kul! Hade jag fått den tiden i år hade jag kvalat till VM i Hawaii. Och inte för att vara skrytig eller lite väl självsäker så tror jag inte det borde vara några problem. Eller det är klart att det är en utmaning och kräver mycket jobb men det är inte orimligt! Jag har så klart räknat på det och tänker att simningen borde jag kunna kapa åtminstone 10 minuter, cyklingen 30 minuter och löpningen 10 minuter....det blir 50 minuter... Sedan kan ju alltid växlingarna bli snabbare, särskilt T1. Med tanke på att det var första gången så var jag osäker på hur mycket jag kunde pressa mig under de olika momenten för att ändå hålla hela vägen. Men nu i efterhand känner jag ju att jag hade kunnat pressa mig betydligt mer inom alla grenarna. Och tränar jag lite mer och satsat ytterligare lite mer än jag gjort inför i år så kan jag klara det! För ärligt talat... Jag har inte tränat särskilt mycket! I vintras var jag duktig och väldigt disciplinerad. 10 h i veckan. Men från mars fram till tävlingen nu i augusti har jag "slappat till" samt åkt på några småskador vilket gett 5-7 h effektiv träning i genomsnitt. För många som inte är så insatta i sporten kanske det låter mycket men tänk att det kan vara ett cykelpass på 3 h, 1,5 h löpning och simning 1 h....tre dagar träning och sedan slappa 4 dagar! Inte så som jag hade planerat när jag gjorde mitt eget träningsprogram i september 2016.

Om jag ska satsa på att få en riktigt bra tid nästa gång funderar jag faktiskt på att ta hjälp av en coach vilket i princip alla andra gör har jag märkt. Jag har egentligen väldigt bra disciplin och är bra på att pressa mig men jag saknar lite kunskap kring hur man effektiviserar och optimerar sin träning.
 
 
På bilden här ovan från när jag springer upp längs den röda mattan in mot målportalen så var tårarna på väg att börja spruta! Man blev otroligt rörd över alla människors jubel och speakerns hyllningsrepliker till oss som var på upploppet - de sista 20 metrarna om detta lååånga lopp.... Jag vill bara avsluta det här inlägget genom att besvara en fråga som alla frågat under veckan; Hur mår du nu då? Jo, jag mår jättebra! Jag har kunnat träna på under veckan med två cykelpass på totalt 4 h och 3 h löpning fördelat över 3 dagar. Jag sprang 5 km i tisdags för att mjuka upp benen lite - det var sån sjuk känsla! Inte ont men obehagligt! Jag fick ju lite känningar i mitt ena knä sista halvan av maran under tävlingen, på söndagen var jag så stel i benen att jag hade problem att komma upp och ner från toaletten. Men på måndagen var det nästan som bortblåst - så skönt! Det här är också något som bidrar till att man vill köra igen - den fantastiska återhämtningsförmågan jag måste ha.

Jag fick verkligen mersmak att köra triathlontävlingar iaf. Jag tänkte åka och impulsköra en sprint i Linköping i går men skulle lerig hinna hem till dopet kl. 14. Sen såg jag att man kunde anmäla sig på plats i Stockholm till en stor tävling senast kl 20.00 igårkväll men det skulle innebära att jag skulle få lämna dopfikat tidigt och stressa upp till Stockholm för att tidigt söndag morgon starta lite halvt förberedd och kanske inte i toppform... så jag la ner den tanken! Nu blickar jag framåt mot de tre sista tourtävlingarna i stället, cykellopp på lördag! Jag måste även fundera vidare på vad jag ska ha som mål framöver för att fylla tomrummet efter ironmansatsningen!
Ironman, ironmankalmar2017,
Då har jag gjort min debut på långdistans! Jag klarade det! Jag är en Ironman! Så häftigt och stort alltihop, hela tävlingen, arrangemanget, publiken, banorna och så klart målgången! Vet inte vart jag ska börja riktigt... Men jag och Johan åkte ner till Kalmar i torsdags för registrering och pre-racemötet.
Vi var sex från julita triathlon som skulle köra, så på fredagen åt vi pizza tillsammans och pratade av oss lite. Under fredagen checkade jag in cykeln och lämna in cykel- och löppåse i växlingen. Ganska skön känsla när allt är fixat, det ända som återstod var att stå på startlinjen i våtdräkten och genomföra tävlingen... men alla förberedelser var nu klara! 3:45 ringde klockan lördag morgon, jag skuttade ur sängen och började packa allt på rummet, fixade fram lite frukost och försökte få liv i Johan...
Jag självseedade mig i simningen till 1:30 vilket var ganska långt bak, men hellre att jag måste simma om ett par än att folk krälar över mig och vill ta sig förbi. Efter nationalsången började de väldigt långa simleden röra sig ner mot vattnet... det första som slog mig när jag kom i var "fy fasen det är ju saltvatten".... haha jag har aldrig simmat i saltvatten tidigare vilket slog mig just då. Det var vidrigt att få in i munnen! Men efter en stund vande jag mig vid smaken och känslan och allt flöt på bra. Det var lite vågigt från båtarna som for fram och tillbaka längs banan men annars gick det bra. Sista 1,5 km var dock hemska, det var massor med mörkt och tjockt sjögräs ända upp till ytan. Samtidigt började folk bli ivriga att komma fram så det blev mer slag, sparkar och allmän vårdslöshet vilket inte gjorde det bättre när jag försökte lugna paniken över sjögräset. Tillslut kom även jag upp ur vattnet, tog min cykelpåse och bytte om i tältet. Det var helt proppat inne i tältet, men jag stressade inte för det utan tog det ganska lugnt och var väldigt noga med att få på mig chipet den här gången. Jag joggade i väg till cykeln som stod väldigt nära utfarten för cyklarna. Trampade iväg mot Ölandsbron... Det var ganska blött ute efter nattens regn vilket gör mig väldigt osäker på cykeln. På ölandsbron var det blåsigt, blött och skaplig nerförsbacke vilket var superläskigt! Men väl framme på Öland hade det mesta torkat upp och vinden var svagare så nu vågade jag trampa på. Lite motvind på väg ner på Öland men efter vändningen längst ner så gick det superlätt med bra asfalt och mycket medvind fram till Alvaret. Här gick det tungt! Det gick inte fortare än 20 km/h... Det var skönt när jag närmade mig Ölandsbron igen och skulle över för de sista 6 milen i Kalmar på cykeln. Jag tänkte nog att 6 mil inte var så mycket - att jag snart var i "mål", men de där 6 milen i Kalmar var dubbelt så jobbiga som de 12 på Öland. Benen kändes rätt bra iallafall och jag cyklade om många längs vägen, både damer och herrar!
Växlingen till löpningen gick snabbt då det bara var att hoppa i löparskorna och ge sig iväg. Det var så skönt att springa ur benen nu efter att ha suttit på cykeln i så många timmar! Man springer tre varv i Kalmar - 3 x 14 km = 42 km. Första varvet gick väldigt bra, jag höll en snittid på 4:50. Jag fick ett gult armband som visar att första varvet var klart och gav mig ut på andra varvet... vid 22 km( drygt halvvägs) började hjärnspökena komma, jag fick känningar i ett knä och kroppen ville börja gå, men nej det tillåter inte jag! Här ska springas hela vägen, så slipper man ju lida längre än nödvändigt. Så jag travade på sista halvan med men med lite lägra fart - ungefär 5:10 i snitt. Jag gick enbart genom vätskekontrollerna då jag tryck i mig saltgurka och chips! Sista två kilometrarna innan mål var kämpiga men man lyckas ju trolla fram energi nånstans ifrån när det verkligen gäller och jag lyckades öka tempot inför målrakan. Men på den röda mattan sänkte jag tempot och försökte verkligen njuta och ta in atmosfären av all härlig publik samtidigt som speakern ropar upp mitt namn "Angelica, you are an Ironman!".
Flera frågar nu i efterhand om jag vill göra det igen men just nu har jag ingen lust med det faktiskt, det var roligt men halva distansen var nog ännu roligare! Och den där simningen vill jag aldrig göra om! Inte där! Då får de plöja botten på sjögräset först... Jag ska försöka samla ihop lite mer bilder från tävlingen då jag hade många supportrar utspridda överallt som hejade och fotade/filmade vilket jag uppskattar jättemycket! Johan får inte priset för bästa fotograf - jag bad honom fota lite så han började med att fota simstarten (inte mig) sen glömde han bort resten av tävlingen haha! så han har ett foto på Kalmar sund och rosa badmössor. Men var en bra support under tävlingen iaf då han cyklade längs löpbanan bitvis och peppade och frågade hur det gick :)