Jag känner mig lite som hjälte som räddat världen eller gjort någon typ av jätteprestation med tanke på all uppmärksamhet och alla hyllningar jag fått av min familj, mina vänner, mina kollegor, min chef, klubbkompisar, på fb, instagram, bloggen, i tidningen och till och med från människor jag mött som jag inte har en aning om vilka de är! Tack så jättejättejättemycket! Samtidigt som det är kul att få positiv respons på något man lyckats bra med så blir jag lite generad och har svårt att ta till mig den... Visst det är väl häftigt att ha genomfört en ironman men jag trodde inte det var sååå stort i andras ögon. Inte i mina ögon heller.

Mina fina vänner överraska mig dagen efter tävlingen med lunch, tårta och blommor - blir så överväldigad! Och jag är så glad att min mamma var på plats i Kalmar och hejade på mig då hon har noll intresse för sport annars, det betyder så mycket att de som står mig närmast stöttar och peppar mig! Det eldar på min motivation ytterligare.
 
 
Så här en vecka senare, eller egentligen redan på söndagen - dagen efter tävlingen, så har det känns väldigt tomt! Som att jag förlorat någon eller något. Jag har klurat lite på vad det är som saknas och börjar tro att det handlar om själva målet. Något jag strävar mot. Ironman har trots allt varit mitt stora mål under nästan 10 månader! Vad ska jag göra nu då!? Jag tyckte att Ironman var kul och jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det (om någon frivillig plöjer bort sjögräset i kalmarsund). Och det vore passande att dessutom satsa på att köra igen redan nästa år (2018) då det är jättemånga från min klubb som satsar på det. Kul med gemensakpen!
Men om jag skulle kör det igen så kommer jag inte ha som målsättning att "ta mig runt" som var min "officiella" målsättning i år med tanke på att det var första gången. Nej, då vill jag kapa 1 h av tiden ungefär... 10:30 vore kul! Hade jag fått den tiden i år hade jag kvalat till VM i Hawaii. Och inte för att vara skrytig eller lite väl självsäker så tror jag inte det borde vara några problem. Eller det är klart att det är en utmaning och kräver mycket jobb men det är inte orimligt! Jag har så klart räknat på det och tänker att simningen borde jag kunna kapa åtminstone 10 minuter, cyklingen 30 minuter och löpningen 10 minuter....det blir 50 minuter... Sedan kan ju alltid växlingarna bli snabbare, särskilt T1. Med tanke på att det var första gången så var jag osäker på hur mycket jag kunde pressa mig under de olika momenten för att ändå hålla hela vägen. Men nu i efterhand känner jag ju att jag hade kunnat pressa mig betydligt mer inom alla grenarna. Och tränar jag lite mer och satsat ytterligare lite mer än jag gjort inför i år så kan jag klara det! För ärligt talat... Jag har inte tränat särskilt mycket! I vintras var jag duktig och väldigt disciplinerad. 10 h i veckan. Men från mars fram till tävlingen nu i augusti har jag "slappat till" samt åkt på några småskador vilket gett 5-7 h effektiv träning i genomsnitt. För många som inte är så insatta i sporten kanske det låter mycket men tänk att det kan vara ett cykelpass på 3 h, 1,5 h löpning och simning 1 h....tre dagar träning och sedan slappa 4 dagar! Inte så som jag hade planerat när jag gjorde mitt eget träningsprogram i september 2016.

Om jag ska satsa på att få en riktigt bra tid nästa gång funderar jag faktiskt på att ta hjälp av en coach vilket i princip alla andra gör har jag märkt. Jag har egentligen väldigt bra disciplin och är bra på att pressa mig men jag saknar lite kunskap kring hur man effektiviserar och optimerar sin träning.
 
 
På bilden här ovan från när jag springer upp längs den röda mattan in mot målportalen så var tårarna på väg att börja spruta! Man blev otroligt rörd över alla människors jubel och speakerns hyllningsrepliker till oss som var på upploppet - de sista 20 metrarna om detta lååånga lopp.... Jag vill bara avsluta det här inlägget genom att besvara en fråga som alla frågat under veckan; Hur mår du nu då? Jo, jag mår jättebra! Jag har kunnat träna på under veckan med två cykelpass på totalt 4 h och 3 h löpning fördelat över 3 dagar. Jag sprang 5 km i tisdags för att mjuka upp benen lite - det var sån sjuk känsla! Inte ont men obehagligt! Jag fick ju lite känningar i mitt ena knä sista halvan av maran under tävlingen, på söndagen var jag så stel i benen att jag hade problem att komma upp och ner från toaletten. Men på måndagen var det nästan som bortblåst - så skönt! Det här är också något som bidrar till att man vill köra igen - den fantastiska återhämtningsförmågan jag måste ha.

Jag fick verkligen mersmak att köra triathlontävlingar iaf. Jag tänkte åka och impulsköra en sprint i Linköping i går men skulle lerig hinna hem till dopet kl. 14. Sen såg jag att man kunde anmäla sig på plats i Stockholm till en stor tävling senast kl 20.00 igårkväll men det skulle innebära att jag skulle få lämna dopfikat tidigt och stressa upp till Stockholm för att tidigt söndag morgon starta lite halvt förberedd och kanske inte i toppform... så jag la ner den tanken! Nu blickar jag framåt mot de tre sista tourtävlingarna i stället, cykellopp på lördag! Jag måste även fundera vidare på vad jag ska ha som mål framöver för att fylla tomrummet efter ironmansatsningen!
Ironman, ironmankalmar2017,

Kommentera

Publiceras ej